dag 12 - Prag och resa till land nr 24 AUSTRIA - Vienna/Wien

Tog lite sovmorgon idag, så himla skön säng o bra hostel!! Duschade o gjorde mig iordning o sen checkade jag ut och lämnade mina väskor i bagagerummet i källarn. Det stank fuktskada där men jag ska ändå tvätta kläderna i Wien. Köpte frukost och åt på hostelet sen begav jag mig till stan med trammen. Tog mig till fots från slottet till Pietr tower som ser ut som ett litet eiffeltorn mitt i ett grönområde. Mysigt. Sen ställde jag in gpsen på John Lennon wall som jag blivit tipsad om. Är så bra att kunna använda mitt internet utomlands (ingår i mitt nya abonnemang). Hamnade i en skog med massa trappor o sånt. Mysigt. Kom till en plats med fin utsikt över stan. När trapporna var slut svängde vägen litegrann sen kom jag till ett område med massa ambassader. Plötsligt var där tvkameror och massa poliser. Undrade vad som hänt, sen såg jag att jag var utanför franska ambassaden. Pga gårdagens attentat i Nice där hittils 84 personer dött var det många som samlades vid ambassaden. Där var tända ljus och blommor. Stämningen var påtagligt sorgsen och jag själv höll tårarna tillbaka. Det är svårt att fatta att det finns såna sjuka svin i världen som ens kan komma på tanken att göra en sån sak. John Lennon Wall låg snett bakom, nästan rakt över ambassaden. Det kändes märkligt att den fanns där, med budskap om fred och kärlek nu när vi behöver det som mest. En man stod vid muren och spelade gitarr. Det första jag hörde honom sjunga var raden "I won't be afraid" (ur Stand by me). Åh, det var så känslosamt där med allt detta att jag gråter nu när jag tänker tillbaka på det och skriver om det. Det kom så nära. Det var en hel del fransmän där och i stan överlag, även igår. I ett ögonblick kände jag mig lite rädd när jag läste om nice igårkväll. Först tågolyckan i italien och sen terrordåd i nice, och jag är ute och reser. Man känner sig lite illa till mods, det känns så nära en. Ungefär som när jag var i frankrike på en flygplats när jag läste vad som precis hänt på Charlie Hebdo. Men nej mamma, jag vill inte åka hem. Känner mig så lycklig av resandet (även om jag skrivit om några irritationsmoment). Hann alltså tänka tanken att jag var lite rädd faktiskt, sen hörde jag han som sjöng det där, I won't be afraid. De där sjuka asen ska inte få min rädsla. De ska inte få ta min frihet, min lycka, mina nöjen och upplevelser ifrån mig. F.U assholes. Känner mer och mer under resan att jag vill göra mer. Det är så frustrerande med alla dessa orättvisor. Jag vill engagera mig i något, men vet inte riktigt vad. Har diskuterat det med några nu under resan och fått svar att det är engagemang i sig att vara lärare. Men jag vill göra något aktivt. Jag vill ge mat till de som svälter, ordna kläder, boenden, trygghet... ja alla basics man behöver för att leva som vi tar för givet i ett så rikt land som sverige. Vet inte vad jag ska säga mer, känner mig väldigt sentimental ikväll...

~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~♡~

När jag tagit in allting ett tag där vid muren gick jag vidare förbi John Lennon Pub(restaurant?) till den franska matmarknaden som tur nog fanns kvar idag! (Trodde det kanske bara var för nationaldagen). Köpte ett glas rosé grenache noir nånting från bordeaux och sen en tallrik godsaker från korsika som lufttorkad skinka, mjuk ost med örter, fyllig fantastiskt delikat hårdost och bröd. Så gott det var!! Köpte en hallonmacaron till efterrätt. Nöjd med min lyxiga lunch (glädjetårsnöjd) gick jag mot stan för att ta trammen till hostlet. Hann gå en liten vända. Jag var tacksam över att det regnade igår så att jag kunde njuta av själva stan ordentligt för idag var det knökat med turister och svårt att ta sig fram!

Hämtade väskorna och åkte till tågstationen. Fick hjälp av en jättesnäll tjej att hitta på tågstationen. Hade en mycket bra tågresa till Wien. Jag trodde innan att det skulle vara jobbigt att åka tåg så här mycket, nästan alla resor är på ca 4 timmar, men det är riktigt skönt och rofyllt. Somnar alltid och sover nån timme. Idag med. Sen åt jag medhavd sallad, köpte kaffe m mjölk som var jättegott som jag drack till mitt pain au chocolat medan jag läste en bra bok (etthundra mil av jojo moyes). Skrattade högt. Trivs väldigt bra med livet på vift. (Iaf i skrivande stund). För tre år sedan när jag tågluffade ensam sist lovade jag mig själv att aldrig göra om det (fast jag visste redan då att jag förmodligen skulle det, planerade liksom nästa tågluff i huvudet redan då :p ändrade dock på planen en del inför denna resan). När man reser så här ställs man inför så många olika situationer där man måste gå utanför sin comfort zone, och det gör något med en, man växer. Man blir starkare, man vågar mer, tar för sig, njuter av livet, inser vad man har på en ny nivå än tidigare. Det är gödning för själen. Jag känner en väldig harmoni just nu. Jag tror det var prag. Idag har jag gått runt och lett hela kvällen och nynnat för mig själv. Det här gör gott.

Rolig sak på tåget: den snygge österrikiske konduktören sa "tack så mycket" när han kollat min biljett och "välkommen till österrike"sen fortsatte han med danska "go reise" (hantrodde det var sv...) :)
Rolig sak 2:  när jag var redo för att gå av tåget när det stannade i Wien, stod med andra resenärer vid dörrarna och en man några rader bak i vagnen reser sig upp och jublar "Yes! I love you wien" med händerna i liksom segergest. Han var så glad att komma hit och sa massa roligt så vi stod och skrattade tillsammans högt vi som stod vid dörren. Med ett leende gick jag mot metron. Gick på fel och fick åka tillbaka efter typ 5 hållplatser (så går det när man läser i sin bok samtidigt). Kom tillslut fram till hostlet som inte ligger långt bort alls från stan eller från metron. Jättefint ställe och vi har eget badrum på rummet här! Nu får det va nog för idag, så mycket känslor. Skönt med att äntligen vara i ett land där man fattar vad de säger! Har varit så frustrerande i de andra där väldigt få kan engelska! God natt!